En stilla undran
Jag smyger fram den röda asken med ciggaretter och den gröna tändaren ur mina fickor. Den gröna tändaren som blinkar i regnbågens alla färger ´när man tänder är alltid riskabel att ha framme bland människor som dessa.
Jag tittar på alla människor runt omkring mig, lyckas få ögonkontakt med en promille. Nedslående och alarmerande. Jag spanar över min närmaste omgivning. Ingen direkt fara än, men deras plirande ormögon gör att man aldrig kan känna sig säker. Jag skakar fram en prince och för den till munnen. Än så är det lugnt. Tar fram min gröna tändare. Poff så är den borta! Vinklar huvudet åt vänster för att upptäcka tjackisen under totalpsykos le som ett barn i en godisbutik. Tar tag i tändaren och en liten dragkamp utspelar sig som jag går segrande ur. Äntligen får jag tända min cigg... Det enda beroendet jag har kvar. Alkohol och benso går det att vara utan, men cigg är en helt annan sak. Miss fire stirrar stint på min tändare, Obehaget växer och jag lägger ner mina för tillfället enda ägodelar. Blossar snabbt, jag måste bort! Det är för mycket folk här! Vill de mig något? Kommer de att skada mig? Jag vill inte veta så jag drar mig tillbaka. Korridorren är mörk och tung. Jag ser bara svart, fast ändå inte. Det är som om alla färgtoner dragits ner förutom den blå som ökat. Tänk dig en tidig vintermorgon, den vita snön tar udden av alla färger och himmlens blåa ton bidrar till att det blir en spröd stämmning ute. Nånting liknande i alla fall. Jag är bedövad, jag känner mig som en uppstoppad docka. Jävla skitmedicin. Frågade läkaren om jag inte borde börja må bra snart. Den här medicinen fick mig att nå en ny botten. Helt jävla tom är jag. Orkar inte existera, men jag är för rädd för döden för att ta den utvägen. Jag har aldrig varit rädd för döden i och med min vetenskapliga lägning. Men nu...nu börjar jag fundera på om det kommer något efteråt...
Hör jag hemma här?
Jag tittar på alla människor runt omkring mig, lyckas få ögonkontakt med en promille. Nedslående och alarmerande. Jag spanar över min närmaste omgivning. Ingen direkt fara än, men deras plirande ormögon gör att man aldrig kan känna sig säker. Jag skakar fram en prince och för den till munnen. Än så är det lugnt. Tar fram min gröna tändare. Poff så är den borta! Vinklar huvudet åt vänster för att upptäcka tjackisen under totalpsykos le som ett barn i en godisbutik. Tar tag i tändaren och en liten dragkamp utspelar sig som jag går segrande ur. Äntligen får jag tända min cigg... Det enda beroendet jag har kvar. Alkohol och benso går det att vara utan, men cigg är en helt annan sak. Miss fire stirrar stint på min tändare, Obehaget växer och jag lägger ner mina för tillfället enda ägodelar. Blossar snabbt, jag måste bort! Det är för mycket folk här! Vill de mig något? Kommer de att skada mig? Jag vill inte veta så jag drar mig tillbaka. Korridorren är mörk och tung. Jag ser bara svart, fast ändå inte. Det är som om alla färgtoner dragits ner förutom den blå som ökat. Tänk dig en tidig vintermorgon, den vita snön tar udden av alla färger och himmlens blåa ton bidrar till att det blir en spröd stämmning ute. Nånting liknande i alla fall. Jag är bedövad, jag känner mig som en uppstoppad docka. Jävla skitmedicin. Frågade läkaren om jag inte borde börja må bra snart. Den här medicinen fick mig att nå en ny botten. Helt jävla tom är jag. Orkar inte existera, men jag är för rädd för döden för att ta den utvägen. Jag har aldrig varit rädd för döden i och med min vetenskapliga lägning. Men nu...nu börjar jag fundera på om det kommer något efteråt...
Hör jag hemma här?
Kommentarer
Trackback
